"Spik i foten"

Nej då ingen spik i foten men väl en bruten lilltå! Ont som attans och ett avbräck som jag inte vill veta av. Första gången någonsin som jag bryter något ben i kroppen, hade faktisk klarat mig helt utmärkt utan denna erfarenhet. Vill ju bara ut och leka, aj, aj.

Hade gett mig av på min första riktiga tur sedan ett par veckor, ett ofrivilligt uppehåll just på grund av att jag haft ont i foten! Det gick ovanligt bra och jag kände mig förvånansvärt stark och springvillig. Tog min vanliga tur i skogen på de härliga stigarna längs med sjön Lygnern från Flohult in mot Sätila. Det var mycket lera efter flera dagars regnande och stigarna var ovanligt blöta med hala rötter och stenar men mina korta tassande steg i barfotaskorna (five fingers) gjorde att jag kände mig trygg och upplevelsen var total. Äntligen jag och naturen! PANG!

Slår i höger lilltå rakt framifrån i en sten och kände hur tån vek sig under mig. Smärtan är hög och jag stannar nästan omgående upp, står och vaggar lite på foten, känner efter och försöker bedöma hur illa det faktiskt var. Tja foten bär mig så det är väl bara att springa vidare... Kommer kanske 100 meter innan det gör så ont att det svartnar för ögon! Försöker sätta mig på huk för att vila men det fungerar inte, står stilla en stund och bestämmer mig sedan för att gå hemåt. Ungefär två kilometer hem och varje steg är en pina, speciellt när det går nedför och det gör det ganska ofta märker jag! Mer ofta än jag kommer ihåg från tidigare springturer? Konstigt.

Väl hemma söker jag lite på nätet efter "brutit tån" och märker att det inte är någon speciell typ av behandling för detta. Bara vila. Ringer iallafall, för säkerhets skull, till vårdcentralen. De säger att om jag misstänker att jag brutit tån så bör jag komma in för en bedömning, en sköterska borde kolla upp skadan. När jag är där tycker sköterskan att jag ska vidare till en läkare då det ser allvarligt ut, sitter en dryg timme och väntar på läkaren som i princip bara frågar - Vad vill du att vi ska göra åt detta? Inte vet jag... Hm. Allt slutar med att jag bör höra av mig om det skulle göra mer ont, samt att foten ska vilas i upp till 6 veckor. Aj igen!

Då är det slut på skogslekarna under ett tag framöver, inget springande, hoppande eller klättrande för min del. Suck, det var inte roligt, nu när våren verkligen är här och naturen gör sin stora förvandling från grå och naken till grön och klädd! Vackert, varmt och fantastiskt skönt. Så nu är det bara att leta efter andra roliga saker man kan göra, kajak finns kvar, när Lygnern blir varmare så blir det till att simma, kanske cykel om jag får in foten i mina cykelskor och tunga lyft kan det bli mycket mer av!

Jag sitter och beklagar mig över en bruten tå, som dessutom läker sig själv, ynkligt! Knappast något att bry sig om eller klaga över. Har en nära släkting som drabbats av den hemska och svåra sjukdomen cancer. En sjukdom som slår ner den drabbade och är grym i sin framfart, dessutom är den grym mot alla i dennes nära omgivning. En hemskhet som inte går att greppa eller förstå. Man vill skrika, gråta och slå! Hur ska man någonsin kunna förstå cancer, hur kan den ens få existera? Vad ska man göra, skänka pengar till cancerforskningen? Ja, själklart! Men det känns inte tillräckligt, man vill göra mer, mycket mer. Hjälplöshet är på enda sättet jag kan beskriva känslan inombords. Livet är inte rättvist och här sitter jag och beklagar mig över en bruten tå...

Ge er ut och lek, ta vara på livet och njut av allt det vackra!

/Magnus